13 december 2016

Lucia


Varför firar vi Lucia?




Lucia är en högtid som firas den 13 december och markerar tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Det förekommer två huvudsakliga traditioner av att fira luciadagen, där en har sin grund i Norden, en annan på Sicilien.

Den svenska traditionen har sitt ursprung i både nordiska och kristna seder. Enligt folktron var den 13 december en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse då. Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka lite extra. Även husdjuren fick extra foder. Under 1300-talet, då Europa hade den julianska kalenderräkningen, inföll luciadagen samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet.


Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som är namngivet efter ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa som dog på 300-talet. Det svenska firandets koppling till helgonet Lucia är dock i princip obefintlig, och namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet (jämför exempelvis med Mickelsmäss, egentligen en skördefest utan koppling till ängeln Mikael).

Luciafirande och besläktade traditioner har genomgått en utveckling genom århundradena; omkring sekelskiftet 1900 etablerades en gemensam och allmänt spridd luciatradition i Sverige. Den moderna svenska luciatraditionen (se även Sveriges Lucia) har troligen ett starkare ursprung i Västsverige, i Västergötland och Värmland. Därifrån har den spritt sig över hela Sverige.

Under 1900-talet har luciafirandet spritts till andra områden och delar av världen såsom finlandssvenska områden i Finland, delvis i Danmark och Norge samt bland svenskättade i USA, och de så kallade svenskbygderna där.

På Sicilien, där helgonet Sankta Lucia föddes, firas en luciatradition där barnen lämnar över mat till helgonet samt till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter. Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.



Lux

Lucia kommer av latinets lux (i genitiv lucis), som betyder ljus. På Sicilien är Lucia ett namn som betyder den ljusa. Lucius är den maskulina varianten av namnet. Ordstammen för lux och lucis är i sin tur ett urindoeuropeiskt arvord.

Julfasta och en lång natt

Från medeltiden finns uppgifter om firandet av julfastans ingång. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång. Under 1300-talet, då den julianska kalendern gällde i Sverige och Finland, var lucianatten årets längsta natt. Då ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade och att det därför var bäst att hålla sig vaken. Årets längsta natt var detsamma som midvinter och fungerade som motsvarighet till midsommaren. Vid den mörkaste tiden på året i det förkristna Norden, besvärjades ljusets makter för att få ljuset att återvända. Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13 december ursprungligen härstammar. Traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna.

Vintersolståndet var länge i folktron en farlig natt, då gårdsfolket gjorde bäst i att hålla sig inomhus, och helst inte gå och lägga sig (lussevaka). Vintersolståndet var alltså mörkrets natt, men också inledningen på julen: Grisen skulle vara slaktad den 13 december, och inte allt för mycket arbete skulle återstå innan jul. Under 1500- och 1600-talen inträffade vintersolståndet/midvinter den 11 december. Genom förskjutningen vid införandet av den gregorianska kalendern blev lucianatten inte längre årets längsta natt utan vintersolståndet/midvinter inträffar nu i stället 21 eller 22 december.

Men i folktron levde 13 december kvar som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka, kanske (om man var ung) gå sång- och tiggarrundor i de kringliggande gårdarna, och då ljus och mörker hade en särskild betydelse.Traditionen att fira ljus och mörker vid midvintertid levde alltså vidare in i 1600- och 1700-talets bondesamhälle.

Luciadagen kallades på sina håll lillejul, och ansågs också vara den dag då bak, trösk, och brygd skulle vara avslutade för året.

Firandet var vanligast runt Vänern i västra Sverige, det vill säga i Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Exakt varför den geografiska fördelningen såg ut så vet man inte, och mer forskning på området behövs. Dock är det klart att liknande traditioner förekommit i östra Norge, där lucia/midvinter i folktron gått under beteckningen lussinatt, med en mängd föreställningar om övernaturliga krafter kopplade till midvinternatten.

Lussi

Lussinatta inträffade den 13 december och det var då som Lussi, eller Lussekäringen, en kvinnovarelse med onda egenskaper likt en kvinnlig demon eller häxa, kom ridande genom luften med sina följeslagare som kallades för lussiferda. I vissa trakter, särskilt i Västergötland, handlade i stället om en man, Lussegubben. Lucialegenden var känd i Norden först på 1200-talet, och först på 1300-talet var namnet allmänt känt som namn på dagen. Lussi är med all sannolikhet en personifikation av dagen, utan koppling till helgonet. Under tiden mellan lussinatta och julen trodde man att troll och onda andar var särskilt aktiva utomhus. Det var synnerligen farligt att vara ute under själva lussinatta. Barn som hade begått illdåd behövde akta sig extra noga, då Lussi kunde komma ner för skorstenen och röva bort dem. Och om vissa av julens förberedelser inte blev klara, kunde Lussi straffa gården i fråga.

Olof Rudbeck d.ä. gjorde i sin Atlantica ett försök att koppla föreställningen mellan en Lussi och den grekiska mytologins Demeter. Denna identifikation upprepades senare av Erland Hofsten i början av 1700-talet, men anses idag som ett utslag av Göticism. Tyvärr ger Rudbeck inte någon beskrivning av Lussitraditionen såsom den såg ut i slutet av 1600-talet.

Liknande traditioner har funnits även i andra länder, bland annat Böhmen.

I Värmland uppstod en något annan tradition. Erland Hofsten berättade i sin otryckta Beskrifning öfwer Wermeland i början av 1700-talet om vad han uppfattade som ett Warimanniens ålder til upbruk och beboande, i dy thet kan gifwa wid handen thenna fäst här hafwa satt sig förrän någon annan ort av Swea och Giöta, emädan the ther om eij enss hört, men the emot then sedan af hedenhöös här warit brukat. Tyvärr ges ingen utförligare beskrivning av vad festen gick ut på. Hofstens teorier om festen hedniska ursprung är dock med all förmodan överdriven. I den första tryckta Värmlandsbeskrivningen, E. Fernows Beskrifning öfwer Wärmeland 1773, ges dock en fylligare beskrivning av Lussetraditionen i Värmland: Man skall den dagen wara uppe at äta bittida om ottan, hos somlige tör ock et litet rus slinka med på köpet. Sedan lägger man sig at sofwa, och därpå ätes ny frukost. Hos Bönderne kallas detta 'äta Lussebete', men hos de förnämare 'fira Luciäottan'. Medan Hofsten beskrev seden som endast förekommande hos allmogen, säger Fernow att den förekom även på herrgårdarna.

Den verkar även ha spridit sig utanför Värmland. 1791 firades Lucia vid den Värmländska nationen i Lund. Prosten C. Fr. Nyman berättare i den otryckta Märkvärdigheter uti Ingelstads härad från en resa i Västergötland 1764, hur han då stötte på den för honom helt okända luciatraditionen: Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmuisque utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna... det är Lussebete. Det är första kända dokumentationen av något som kan liknas vid en Lucia. 1791 firades Luciadagen på Åkerö slott enligt hävdvunnen sed. Ebba Sparre har beskrivit i ett brev till sin syster hur hon väcktes av fiolspel, och då hon öppnade ögonen fick se två av tjänsteflickorna med förvaltarens dotter och en hushållerska komma in i kammaren, helt vitklädda med blomstergirlanger på huvudena och bärande mellan sig ett slags altare, med en korg i guldpapper och med 16 brinnande ljus.

Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumentariskt belagd är från 1820, och det handlade då om en manlig lucia. En bruksinspektor i Skinnskatteberg berättar: ... då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl.

Ungdomstraditioner

Ungdomarna hade sin egen tradition på årets längsta natt. Det var att dra runt mellan gårdarna i grannskapet och sjunga visor, för att på så sätt få pengar och gåvor, skämta och skrämmas lite. Ofta sjöngs några av de många Staffansvisorna, som i sista versen ofta har en anspelning på brännvin eller gåvor, vilket man ville ha från gården man sjöng för. Samma fenomen uppträdde på valborgsnatten då det kallades att sjunga maj. Såväl tiggar- och skämtsången kring lucia, som att sjunga maj har alltså överlevt in i våra dagar, fast i förändrade former.

Christkindlein

Man firade, såväl hos allmogen som på herrgårdarna med mat och dryck. I herrgårdsmiljöerna uppstod under tidigt 1800-tal, en tradition med att en vitklädd kvinnogestalt ingick som en del i vakandet. En av gårdens kvinnor klädde sig i vitt och fick bära en ljuskrans i håret. Traditionen tros ha kommit under sent 1700-tal från Tyskland, där en flicka kläddes upp för att vara Christkindlein, med tända ljus i håret som föreställde en gloria. Den ljusa luciagestalten kan således ursprungligen ha kopplingar till bilden av jesusbarnet i krubban.

Traditionen med en ljusklädd kvinnogestalt växte sig allt starkare i herrgårdsmiljöerna kring Vänern under 1800-talets första decennier. Därifrån började den under mitten av 1800-talet sakta sippra ut till andra sammanhang – till exempel till universitetens studentmiljöer, men också till allmogen i Vänerlandskapen.

Lucia i svensk tradition

Såväl heliga Lucias helgondag den 13 december som namnet på Lucifer, mörkrets herre (som sades vara särskilt aktiv den natten), ligger nära latinets ord för ljus (lux). Men seden att högtidlighålla och besvärja solens återkomst har snarare förkristna rötter. Det röda sidenband som Lucia numera har om midjan sägs symbolisera Lucias martyrdöd, eljest har den svenska luciagestalten egentligen mycket lite med helgonet Lucia att göra.


Firandet

Friluftsmuseet Skansen tog upp luciatraditionen 1893 i Bollnässtugan, då mest som en gammal tradition värd att bevara. Det moderna luciafirandet fick en skjuts när Stockholms Dagblad 1927 arrangerade en luciatävling med ett offentligt luciatåg i Stockholm. Seden fick därefter snabbt efterföljare över hela landet inte minst genom lokalpressens initiativ. 1973–1980 kröntes Sveriges Lucia på Skansen, efter omröstning i tidskriften Året Runt. Luciakröningen på Skansen har sedan fortsatt med andra samarbetspartner.

Den största årliga luciakonserten äger rum i Globen i Stockholm, där Adolf Fredriks musikklasser, Stockholms musikgymnasium och Stockholms läns blåsarsymfoniker spelar och sjunger. Detta luciatåg har bland annat blivit omnämnt i Guinness Rekordbok som världens största med över 1 200 medverkande. För den svenska polisen kan Lucia vara en mindre trevlig högtid, med mycket ungdomsfylleri. För att motarbeta detta har man bland annat i många svenska städer börjat arrangera så kallad nattbio i stället.

Inga kommentarer:

Blogglistan 2015 - Spotify

Innebandylistan 2015 - spotify